Önskar jag kunde packa min väska, ta ett tåg eller buss och hoppas på det bästa, och vet att du har fått nog, vill bara se dig glad, och jag vet att alla tjänster jag gjort för andra inte har hjälpt någonting alls, när alla vänner sagt att jag är den bästa som dom någonsin har haft, dom vill mitt bästa med allt, och vill hjälpa mig fram, men när jag verkligen behöver det så har jag inte fått någon hjälp alls.. känns som om jag är bortglömd alla vännerna har vänt bort.. kvar i samma sits och varje dag är likadan, så många gånger jag sitter med gråten i min hals och vänt kappan efter vinden i hopp om att allting ska ordna sig, eller varje gång jag suttit hemma istället för att hänga med såkallade "vänner" på fester, ensamma hemmakvällar med mig själv och ingen annan fast i mitt egna sällskap har jag låtit timmarna vandra, men så många gånger jag har sårat andra utan att mena det, jag ber om ursäkt nu, förlåt och jag menar det, förlåt för all skada, vissa gör fel men jag känner mina brister och mina fel jag vet.. tänker ofta på alla gånger som jag har fått mitt hjärta krossat, och alla de som varit vän med mig på låtsas.. alla gånger dom har sagt att dom ska hjälpa mig, men vad hade jag förväntat mig? saker har blivigt som dom blivigt.. det är mina problem saker har förändrat det som fick mig att le. När kärleken har satt mig rakt i skiten och dom stunder jag ärligt talat tänkt att ta mitt liv.. alla människor som jag älskat har lärt mig att hata, men när jag varit ensam har jag stannat kvar och väntat.. alla skrik på min mamma för ett liv som dom andra är något jag alltid har velat ha, men alla dom här jävla nätterna utav ensamhet och ångest det känner jag flera gånger.. när jag alltid saknar någon att hålla om men somnat ensam varje gång trasig och precis som vanligt.. har gråtit tänkt på stunder som jag har varit kär alla gånger som jag drömt att du alltid var här, för alla stunder som jag hatar min egna pappa, för att jag sagt "jag älskar dig" men aldrig fått någonting tillbaks, finns inget att vara stolt över för jag vet inte ens om du försöker.. så ofta som jag mår dåligt, men inte orkar gråta, dagar drar ner mig själv på det mest magiska sätt som finns, Önskar att jag kunde dra härifrån och se hur det skulle gå, sluter mina ögon och jag vaknar upp i samma jävla skit som dom sista femton åren, ser mina vänner dom har flyttat hemifrån skaffat egen lägenhet, dom har växt ifrån allt, några av dom är gifta, har barn och dom är lyckliga men det är väll det viktigaste? alla gånger som jag suttit här själv och gråtit för ett helt jävla liv fast under en kväll och dom dagar som jag har bett om under och hjälp, vart finns den när man behöver den som mest? så många planer som har runnit ut i sanden och alla drömmar som man en gång hade, det är ingen saga, det är min sanning.....

Det känns som om det nyss var år tvåtusensex.. tiden rinner iväg och det är redan år tvåtusentolv.. hinner knappt med.. får ganska grov panik när jag tänker på hur fort tiden har gått.. hur mycket man hunnit varit med om.. så mycket som förändrats.. så mycket man själv har förändrats.. hur mycket en människa klarar av.. hur mycket man lär sig av saker man varit med om, om saker man har gjort.. ångrar nu i efterhand väldigt mycket i mitt liv, men kan inte få något ogjort hur mycket jag än vill.. vägar som jag valt, hur mycket jag har förlorat, sårat folk, men allt som hänt, allt jag varit med om, allt jag gjort har endå gjort mig till den personen jag är idag, och kan faktist helt ärligt inte svara på om det är bra eller dåligt.. för vet inte själv vem jag är längre..

Känns som om det var månader sen, men antar att det känns så pga att det händer så fruktansvärt mycket på bara en månad, några veckor på bara några dagar och timmar.. vad som helst kan hända och man vet aldrig vad, när, var eller hur och det är skrämmande.. mycket har hänt och mycket kommer antagligen att hända som vanligt, har levt vidare men det som kändes åt helvete trots det som hänt så fortsatte jag, det känns bättre ibland, och ibland känns det inget alls, men ibland känns det bara helt fel, skulle verkligen behöva hjälp med allting, med mitt medberoende, med mitt mående, med mina rädslor för saker och ting, hjälp med allting, med livet och hur jag ska kunna gå vidare och få må bra, hur? när? vart ska jag börja? vad ska jag göra? har så många frågor men knappt några svar..

Gav mig in i något.. men tog mig ur det lika snabbt.. visste ifrån början att det skulle gå åt helvete, men jag chansade.. kanske var det bra för mig att gå vidare på det sättet och kunna släppa dig? men nej, kvar i något som jag lämnat.. så mycket kärlek som jag äntligen fick ändrades snabbt endå.. förstår inte hur någon kan psyka än så pass mycket fysiskt.. trodde inte det fanns någon som var värre än dig.. men det fanns det och så fort något sånt här dyker upp vill jag bara tillbaka till dig.. även hur pass mycket du förstörde mig så finns det INGEN som kan ge mig den tryggheten du gav mig men det är dags nu.... att inse...

Dum som man är så gör jag det jag kanske inte borde ha gjort, men försökte verkligen.. försökte låta dig vara och göra det här ute, som gör MIG glad.. men att försöka låta någon vara som man verkligen älskar och som man har haft vid sin sida så pass länge varje dag i två år är otroligt svårt.. speciellt när det gäller den här personen som öppnade mitt hjärta, som kom in och stannade kvar.. trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle dra mig ner på botten så grovt som det har gjort, varenda dag är en kamp för mig och det är så otroligt svårt att släppa taget......

nu är tiden inne, du har sagt ditt och vi går åt varsit håll förlåt.. men livet går helt åt andra hållet du säger jag måste kämpa, måste hålla hoppet men på en sekund har den sista vinden vänt.. känner rädslan och känslan av hur det kommer att bli.. sitter och stirrar men min vilja vill ingenting, levde på hoppet, hoppades och trodde att du skulle komma hem igen på det sättet som jag hoppades på för jag saknar dig så.. ska försöka så gott det går, ska försöka att låta dig vara men alla mina minnen med dig tar jag med mig ner i min grav, kan inte glömma dig, det kommer kännas för tungt men jag måste helt enkelt försöka, men är rädd för att börja tänka på mig själv när jag hela tiden tagit dig före allting annat men måste fundera på vad som verkligen får mig att må bra..

Slutet av augusti, och paniken smyger sig på och snart står man där igen.. förstår inte hur jag ska klara mig igenom det här igen? I flera år har jag svalt besvikelsen jag känner, all ilska, alla tårar, allt hat.. önskar så många gånger att du hade kunnat funnits där, stöttat mig, kramat mig och älskat mig men du var så långt bort, fast endå så kändes du så nära mig på något sätt.. det ger mig panik.. känslan, vädret, lukten och vet att det mesta jag kommer att se, känna och höra kommer att påminna mig.. i snart två år har jag gått och hoppats, gått i min dröm och verkligen försökt trott men vaknar upp i verkligheten och inser att jag aldrig kommer att få leva min dröm, har aldrig velat tappat hoppet och tillslut begravde jag dig med både hat och kärlek.. såg ljuset igen.. men mörkret kom tillbaka när du fick mig att tro på min dröm igen...


It's not that easy for me to say goodbye..
And everything i do i want you back in my life,
Can't let you go..

ett konstant ekande tomrum, som inte ens du fyller ut, det är lättast att inte försöka känna alls än att ramla bort i det.......

If you don't love me,
why do you raise my hopes?
All this time I was wasting,
Hoping you would come around
I've been giving out chances every time
And all you do is let me down
You don't have to call anymore
I won't pick up the phone
This is the last straw
Don't wanna be hurt anymore
I might believe you if I didn't know
Could've loved you all my life
If you hadn't left me waiting in the cold
And you got your share of secrets
And I'm tired of being last to know
im moving on.................